Hej!
Nu har januari har nästan passerat och utanför mitt kontorsfönster löser underbar vintersol av de regntunga göteborgsmolnen. Tiden i början av ett nytt år är alltid en kontrasternas tid, där nyårslöften och terminsstart skapar en spännande förväntan på förändring. Skolsalar, arbetsplatser och träningslokaler fylls av människor fyllda av förväntan inför det nya året. För våran del som traineer inom Framtidens Samhällsbyggare innebar januari att vi tar ännu ett steg i vår spännande och intensiva resa mellan arbetsplatser, mellan breddning och hemmaperiod. Den första breddningsperioden är slut och sedan i måndags är vi tillbaka på våra ordinarie arbetsplatser. För min del innebar det att jag lämnade fantastiska kollegor på samhällsbyggnadskontoret på Partille kommun och återvände till vanliga, fantastiska, kollegor på White Arkitekters kontor i Göteborg. Det är verkligen lustigt hur fort det kan gå att vänja sig vid en ny arbetsplats, och hur svårt det kan vara att lämna den. Det är något vi som traineer får erfara gång på gång. Men å andra sidan, att lära sig vara ny på jobbet är inte så dåligt det heller.
Att gå från att arbeta som konsult till att arbeta som tjänsteperson i en kommun är en stor omställning. Samhällsbyggandet är komplext och det kräver en enorm kunskapsresurs för att fungera, och de samlade konsultkunskapen är en viktig pusselbit i den processen. Möjligheten att lyfta in den expertkunskap i projekten när den behövs är ovärderlig; oavsett om det rör att utreda hur tillgänglig en plats är eller hur eldragningarna egentligen ska se ut. Samtidigt är konsultrollen ofta begränsad till det enskilda projektet och de direktiv som följer med uppdraget. Att se mål och konsekvenser utanför det egna uppdraget är något en sällan ställs inför som konsult. Men i samhällsbyggandet komplexitet så är överblicken och den långsiktiga planeringen ovärderlig.
I arbetet på samhällsbyggnadskontoret så blev det tydligt vilket otroligt ansvar som ligger på de tjänstepersoner och de lokalpolitiker som formar våra samhällen. När tidsperspektivet hos en arkitekt ofta kan vara uppemot fem år för ett projekt, så pratar vi sällan mindre än trettio inom samhällsplaneringen. Dragkampen mellan politiska idéer och mål, den långsiktiga planeringen, hållbarhetsmål och visioner, medborgarnas behov och vilja, lagar och regler och tekniska möjligheter kan bara liknas vid ett stadigt jonglerande, där ingen boll får riskeras att gå förlorad. När konsulterna kan sitta och ha idéer kring hur samhällsbyggandet bör se ut, så har det offentliga ansvar för att se till att alla krav och idéer möts och enas i en riktning. Det är ett utmanande arbete och en livsviktig bärande samhällsfunktion, samtidigt en som är svår att greppa. Som konsult är det lätt att fastna i den reglerande funktionen hos våra kommuner, myndigheter och länsstyrelser; att bara se det vi inte får göra. Efter att fått möjligheten att snudda vid det arbete som utförs i våra offentliga planeringsinstanser så har jag en helt ny bild av det. Det är som att måla en vägg; det går inte att måla över en dålig grund och tro att det inte ska synas. Rättvis och väl utförd planering är grunden till vårt samhällsbyggande, och vår offentliga sektor står vid rodret och tar ansvar för allas vår gemensamma framtid. Den insikten och den respekten tar i alla fall jag med mig in i det nya året.
