10 sätt att få en planarkitekt att förstå dig
”Vi står inför en gigantisk och snabb utbyggnad av våra städer. Samtidigt blir stadsbyggnadsprocessen allt mer komplex” - Peter Santesson, initiativtagare till kursen Komplexitet och konflikter i stadens byggande på KTH. Kursen är ett av flera initiativ till att förbättra processerna i samhällsbyggarbranschen. Ett annat initiativ är traineeprogrammet Framtidens Samhällsbyggare.
Platsen är GR’s föreläsningssal ”fyran” i Gårda:
Det är torsdag, någon gång på eftermiddagen. Luften är kvav. I rummet är vi sexton traineer, en processledare och fyra casebeställare. Vi diskuterar vilka som är knäckfrågorna och hur vi ska ta oss framåt i det case som vi har tagit oss an för att öva oss på förståelse och samverkan mellan aktörer i branschen.
Hemma:
Jag ser en reklam från TV 2 Danmark på Twitter. I videoklippet ”All That We Share” ser vi ett antal människor stå på en scen. De är åtskilda av linjer målade på golvet som definierar dem i olika grupper. Exempelvis ”höginkomsttagare och låginkomsttagare”. En röst läser upp ett fråga. ”Vilka älskar att dansa?” Ett tjugotal går in mot mitten. De som nu står i mitten älskar alla att dansa. ”Jag blev mobbad”. Några går i mot mitten. Klippet försöker säga att alla har något gemensamt. Det är så mitt i prick. Det är då jag inser, det här måste vi testa i traineegruppen. Det är då jag inser att vi kanske ändå inte är så olika.
Tillbaks till GR:
”Vad skulle det kosta att riva delar eller flera våningar av ett flerbostadshus?” frågar någon i gruppen. ”Vad skulle hända om man vänder på frågan? Vad kostar det att inte göra det?” undrar Christian Sandblom, processledare på GR. Det är där jag fastnar. Slutar lyssna fokuserat. Varför ställer vi oss inte den frågan oftare? Hur lär jag mig knepen som får andra att stanna upp och ifrågasätta sitt eget sätt att tänka?
Jag antar att det inte är första gången ni läser att vi står inför en snabb utveckling av våra städer? Sveriges Arkitekter gick för ett par veckor sedan ut med ett öppet brev till Göteborgs ledande politiker och tjänstemän där de bl.a. beskrev den etiska stressen kommunala tjänstemän känner. Bland annat inför denna snabba utbyggnad, täta exploatering och en orimlig arbetsbelastning i och med den kraftigt ökade bostadsproduktionen. Hinner vi med kvalitet? Blir det en god och långsiktigt hållbar livsmiljö?
Dem kallar oss trainees
Tanken med traineeprogrammer är att vi ska bli en del av lösningen på problemet med samverkan i samhällsbyggnadsbranschen. Det är en svår nöt att knäcka, som hela branschen, med miljoner människors samlade erfarenhet och kunskap ännu inte lyckats lösa. Men vi nystar i den, dagligen.
Hur då, kanske ni undrar? Vi frågar. Vi är nyfikna. Vi försöker vara orädda och vi utmanar oss själva. Vi väljer den svåraste punkten när vi på en utbildningsdag ska välja en av tre punkter som vi vill utveckla och förbättra hos oss själva. Den där punkten, ni vet, som man inte ens vill erkänna för sig själv att den finns.
10 sätt – vad jag har lärt mig hittills
Du började kanske läsa det här blogginlägget för att du ville lära dig tio sätt att få en planarkitekt att förstå dig? Det finns inte tio sätt. Det finns ingen genväg. Oavsett vem du ska försöka förstå, så är lösningen den samma. Kommunikation. Vems är då ansvaret att vi förstår varandra? Det krävs 100 % ansvar från alla parter. Det krävs att man lyssnar med alla sinnen, hör det som inte sägs. Det krävs mod, att ta olika roller. Att vara den irriterande personen som jämt ifrågasätter och stoppar upp effektiviteten, eller att ta rollen som den som tänker på att alla ska känna sig involverade. Det krävs att du förstår vilken roll du tar i olika sammanhang och varför. Det behövs att du frågar dig själv, när du sitter i ett möte, vilken roll saknas här? Exempelvis, om alla på mötet försvarar sin sakfråga utan att försöka förstå varandras perspektiv kanske du måste ta rollen som den som håller med och försöker förstå allas perspektiv, att vara den som medlar? Kanske behövs en person som vågar ställa frågan varför alla på mötet intar en försvarsinställning?
I förmiddags, GR igen, föreläsningssal ”femman”:
Vi sitter i grupper om fyra. Fyra av fyra känner igen sig i beteendet att zooma ut. När man inte förstår, när det blir komplicerat, ointressant eller man behöver en paus. Delaktighet – något som kan göra att man inte zoomar ut och en viktig komponent för att förstå varandra. Var delaktig i mötet, fråga en riktigt dum fråga, vänd på frågan. Vad händer om vi inte kommunicerar? Blir det kvalitativa städer då?
Vi är kanske mer lika än vad vi tror.
Alexandra Blennow, planarkitekt på Stadsbyggnadskontoret i Göteborg.
Göteborgs-Posten, 01/04/2017, " Bygglarmet: Vi hinner inte med" http://www.gp.se/nyheter/bygglarmet-vi-hinner-inte-med-1.4177298
TV 2 Danmark, ”All That We Share” https://www.youtube.com/watch?v=jD8tjhVO1Tc
Förvaltningarna har alla sina egenintressen och sitter vanligtvis och finnular på egen kammare. Det kan skapa osämja och missförstånd och argumentation då egenintresse står före Stadens bästa. Dessutom är det svårt att samorganisera en så stor organisation som Göteborgs Stad med önskvärt gemensamma databaser och projektportaler. I BoStad2021 har alla handläggare möjlighet att sitta tillsammans, i en projektlokal på Fastighetskontoret där jag sitter just nu och skriver. Det innebär i praktiken att när Kretslopp och vatten behöver bolla en fråga med Stadsbyggnadskontoret sträcker man på halsen och ser över datorskärmen till planhandläggaren från Stadsbyggnadskontoret som sitter mittemot och frågar ”Du, de nya illustrationsbilderna, har du dom?” Förutom samverkan mellan individer satsar BoStad2021 också på parallella processer; markanvisning och planförfarande sker samtidigt och i samverkan med exploatörerna. På de möten jag varit med och av det jag sett verkar det fungera relativt bra. Många av planerna verkar bli färdiga i tid och den allmänna inställningen är lösningsorienterad. Jag har märkt att egenområdet flyter ut och Trafikkontoret kan få en god idé från Park och natur. Men i min begränsade erfarenhet (på en månad i projektet) verkar den största skillnaden bli den personliga relationen. Alla luncher tillsammans, alla samtal på kafferasterna och afterworken, den personliga kontakten gör att arbetet går snabbare, med mindre fejder och verkar dessutom bli roligare! Våra gruppledare på GR, som håller i traineeprogrammets utbildningar, pointerar det för jämman, att för att bli ett effektivt team krävs tid i gruppen tillsammans. Att för att samarbeta i grupp krävs att gruppen är tajt, att det är högt i tak för ifrågasättande och konfontration, samt att det finns tillit till gruppen i sig. Personlig utveckling är central för ett effektivt team, eftersom det är först när individerna i gruppen utvecklas som gruppen gör det. Förmågan att lösa konflikter är i ett sådant sammanhang mycket viktig och just det övade vi i traineegruppen på under förra utbildningsdagarna på GR, att se våra egna beteendemönster vid konflikter. När vi blir konfronterade med obehagligheter, som kritik på vårt beteende, skapar sinnet sina försvarsvägar, försvarsbeteenden. Det kan vara att vi intellektualisera det som sägs, skjuter det ifrån oss och säga att det inte är sant, plötsligt bli dränerade på energi eller tänka att det är bara "sån jag är" och därför går det inte att ändra på. Det finns en rad olika flyktbeteenden och skulle någon be dig rannsaka dig själv dyker både det ena och det andra upp. Så vad händer då när vi väl har blivit varse våra mindre produktiva beteenden?
Tack för mig och ha det fint! Vänligen,