Att dela med sig

När nu maj närmar sig sitt slut har jag, skåningen Felicia Klasson, varit en del av traineegruppen Framtidens samhällsbyggare (och invånare i Göteborg) i snart 9 månader. Tiden har gått så himla fort och jag trivs verkligen i gruppen och på den här platsen på jorden! Jag tänkte därför i detta inlägg dela med mig av hur en halvdag med oss traineer kan se ut.

Det är eftermiddag i Kungälv en dag i maj, och vi träffas på Fars Hatt för en utbildningsdag. Jag, Amanda, Tania och Johanna sitter tillsammans, men ändå lite isär, och skriver på ett varsitt papper samtidigt som vi kikar ut över älven och de vackra små hus som ligger på andra sidan. Solen skiner i ansiktet när jag sitter där i en vacker omgivning med härliga människor. Men ändå har jag en liten knut i magen. Vi har precis blivit introducerade till en av dagens övningar av våra processledare Malin och Ann-Katrine– vi ska berätta för varandra om vilken roll vi ser oss själva ha i gruppens gemensamma casearbete, och samtidigt ge feedback till våra kollegor i traineegruppen om vilka roller vi ser att de har tagit.

Feedbackövningar är något som har följt med oss sedan tidigt i traineeprogrammet, och vi har på olika sätt använt oss av det beroende på vilken del i vår grupps utveckling vi är. Idag ska vi prata om vår egen och varandras starkaste sidor vad gäller den uppgiftsrelaterade, sammanhållande och hindrande rollen.

Under 9 månader har jag bland annat hunnit vara på:

  • Fyra olika arbetsplatser med nya kollegor och arbetsuppgifter varje gång
  • Frukostföreläsningar och lunchföreläsningar
  • Utbildningsdagar
  • Mentorträffar
  • Arbetsmöten med traineegruppen där vi också har genomfört intervjuer, bjudit in gästföreläsare och hållit i workshops

Detta innebär att jag har fått tillgång till en enorm informationsmängd, erfarenheter och åsikter från andra i branschen. Tankarna varierar, men jag har fortfarande inte stött på någon som inte ser feedback som en tillgång. I traineegruppen blev det tidigt tydligt att alla vill ha feedback, och därmed också vara med och ge feedback. Ändå gör man det inte alltid, av olika anledningar. Det kan kännas svårt eller ovant, och man kan få en liten knut i magen.

Oavsett känslor så är det nu dags. Tiden för reflektion är slut och vi samlas i ett intimt rum med inredning från en äldre tid för att börja övningen. Vi sätter oss tillrätta i en ring, och den första personen intar ”heta stolen” för att prata och bli pratad till. Tiden rusar och snabbare än man hunnit tänka har vi gått varvet runt. Övningen är slut, energin också. Men oj vad givande! Och vi sitter alla kvar i rummet, oskadda, och åtminstone jag är väldigt tacksam för att jag har fått en möjlighet att vara med i detta unika sammanhang som traineeprogrammet faktiskt är. Eftersom att jag inte är riktigt redo att runda av ännu så åker jag till Göteborg och slår mig ner i Kungsparkens kvällssol. Med mig sitter en kollega från traineegruppen vars hemföretag är White, som jag inte känt utan traineeprogrammet, för att reflektera över allt vi har fått med oss från dagen.

Att få tillgång till en testarena (som traineeprogrammet kan ses som) med stöd från processledare och varandra har i både denna och andra frågor för mig varit väldigt värdefullt. Möjligheterna att lära sig av sina egna och andras med- och motgångar är många! 16 individer med olika bakgrund, drivkrafter och beteenden kombinerat på olika sätt blir en riktigt spännande blandning. Och vi får tillsammans en djupare förståelse inför varför det är så.

Att ta mod till sig, och på ett omtänksamt sätt dela med sig av sig själv för att bli en effektiv del av ett team, är en av de lärdomar jag har med mig från mitt traineeteam från den dagen. Och jag hoppas att du som läser detta, efter att följt med mig på min tillbakablick från Kungälv en dag i maj, känner att du har fått en inblick i vad vi i Framtidens Samhällsbyggare gör tillsammans.

Allt gott!

//Felicia Klasson

 

Digitalisering, Ansvar och Tankeställare.

Digitalisering, Ansvar och Tankeställare.

Då har tiden fallit på mig att tillhandahålla tankefodret för denna två-veckorsperiod. Ja heter Mikael och är anställd på Peab Infrastruktur. Jag har en utbildning som många andra i denna trupp från Chalmers. Men som de som var på CMBs Ledarskapsdag i år fått höra, så är det inte lika intressant att veta vart någon har varit utan att få reda på: ”vart är du på väg?”

Bild från Ledarskapsdagen (24/4 - 2+2017)

Jag är på väg mot en byggarbetsplats i en samhällsbyggnadssektor som står mitt i en av sina mest utmanande tider. Inte för att det finns för lite jobb, utan för att det finns för mycket. Bara att lyckas tillgodose det enorma behov av byggnader, bostäder och infrastruktur är en enorm utmaning. Men att göra detta samtidigt som byggprocesstakten ökar, och samtidigt som projekten skall försörjas med kompetenta medarbetare. Det är som att trolla fram en Tulipanros med knäna. Nu kanske du trodde att jag hade en lösning på detta. Men det har jag inte. Dock ser jag fram emot att vara en del av lösningen. Att utmana och utmanas av den process- och teknik- utveckling som kommer att omvälva denna bransch. Jag menar; vart är alla robotar som utlovats?! Men för att komma dit jag är på väg, och för att kunna vara en del av lösningen krävs ett stort arbete. Inte bara från mig utan från väldigt många. Det hjälper inte att jag kommer dit jag tror jag är på väg om jag inte har med mig många andra. Som nämnts i tidigare blogginlägg så krävs det 100% ansvar från alla parter för att en sådan kommunikation skall kunna ske. Men inte nog med det. Det krävs att man har det i åtanke 100% av tiden. Hela tiden, och då menar jag hela tiden, jobba på att förminska avstånden mellan de olika aktörerna i samhällsbyggnadsbranschen och öka förståelsen för problematiken och värderingarna hos de olika aktörerna. Så fort man slutar tänka, så fort man slutar ta ansvar. Då slutar även andra att göra det och vi får ett system där alla är motparter och ingen samverkar för att i slutändan få en produkt dom är så bra som möjligt för samhället. Det tror jag på! Genom Framtidens Samhällsbyggare är vi traineer en liten del av denna utveckling. På Kretslopp och Vatten, där jag var i vintras, och på Riksbyggen, där jag är nu, lär jag mig om värderingarna, problem och externa påtryckningar som finns i dessa delar av branschen. Samtidigt får man se i vilka gränssnitt som våra arbeten överlappar och där det kommer krävas extra fokus och ansvar framöver.

Bild från första spadtaget vid Munkebäck (2/5 - 2017)

  Med detta vill jag lämna över bloggen till nästkommande trainee: Cecilia. Men jag vill även passa på att skicka med några tankeställare till er som läser. Detta är saker som vi brottas med i traineegruppen just nu. 1: Varför vågar vi inte misslyckas i Samhällsbyggnadsbranschen? Kommer detta med en hög risk-ovilja bland aktörerna? 2: Vad händer om man istället för att fråga vad det kostar, frågar: Vad kostar det att inte göra detta?   Framåt!  


Vid tangentbordet:

     

Mikael Johansson
Anläggningsingenjör, Peab Anläggning AB