DRIVKRAFT
Hej, Alexandra Romanov heter jag och tar över pennan efter Sofia Stenberg.
Efter min breddningsperiod på White arkitekter sitter jag nu på mitt hemföretag Kungsbacka stadsbyggnadskontor. Jag ska berätta om min erfarenhet hittills, då vi nu varit traineer i snart ett år.
Vad har jag med mig?
Första dagen jag satte mig på stolen i GR:s lokaler i Gårda undrade jag vad jag hade gett mig in på. Är det detta som ska ta mig från junior till senior inom stadsbyggnadsutveckling? Och vem är jag i detta sammanhang?
Under min utbildning till arkitekt har jag ständigt sökt efter helhetsperspektivet. Kanske är det min önskan att förstå varför vi tar vissa beslut kring hur vår miljö ser ut eller så är det en törst efter att få en så bred kunskap som möjligt. Oavsett vilket så är det något som driver mig framåt. Jag började min utbildningsbana inom kurser i landskapsarkitektur, upptäckte att jag saknade det urbana panoramat och sökte vidare och läste till planarkitekt på BTH och avslutade mina studier på Chalmers arkitektur. Efter denna utbildning beskriver jag mig själv som arkitekt med inriktning på stadsplanering.
Varför sökte jag nu till Framtidens samhällsbyggare? Jo, det är fortfarande min drivkraft i att skapa ett helhetsperspektiv inom stadsbyggande som gjorde att jag sökte mig hit och ordet drivkraft är något jag kommer tillbaka till. Efter 1 års arbete delvis som konsult och delvis inom kommun, kände jag en avsaknad av förståelse för andra aktörernas mål och perspektiv på stadsbyggande. Fick tips om denna tjänst och nu är jag här.
En av de främsta lärdomarna jag har med mig just nu är just förståelsen för andra branschers drivkrafter. Vilka hjärtefrågor som driver dem är det som styr deras beslut.
Om det är inom förvaltning, projektering eller i visionsstadiet en aktör befinner sig i spelar i sig ingen roll, utan det viktiga är att i ett tidigt skede reda ut vad det är som driver en viss aktör, detta för att skapa en samsyn i mål och effektiva arbetssätt inom ett projekt. Att i ett tidigt skede förstå varför en fråga viktig ser jag som en av nycklarna till ett effektivt arbetssätt. Inte minst när dagens mål är att skapa en hållbar miljö från vision till förvaltning.
Förra veckan fick jag möjlighet att vara med i en artikel i tidningen Arkitekten och berätta om min tjänst som framtidenssamhällsbyggare. Där nämnde jag att en av de största utmaningarna jag upplevt under mina två breddningsperioder hittills är den press och stress som branschens aktörer har på sig vad gäller att bygga snabbt och effektivt. Att i denna stress inte missa omätbara värden, inte missa att värdera de misstag och lärdomar vi fått från tidigare stadbyggnadsprojekt tror jag blir vår generations största uppgift. Hittills har jag lärt mig att kommunikation är A och O och det handlar om att lägga tid på att bygga upp ett förtroende för varandra från start. Något vi också fått öva oss på inom vår traineegrupp då vi arbetat med vårat case.
Vi som traineegrupp börjar efter 1 års tid bli en spännande grupp och vi arbetar mer och mer åt samma håll.
Nu är det snart dags för semester, något som jag vet att alla vi traineer ser fram emot. Det har varit en omtumlande och spännande vinter och vår. Det ska bli fint att smälta det vi hittills lärt oss innan hösten erbjuder en sista breddningsperiod på ett nytt företag.
Glad sommar!
Varma hälsningar Alexandra Romanov
Förvaltningarna har alla sina egenintressen och sitter vanligtvis och finnular på egen kammare. Det kan skapa osämja och missförstånd och argumentation då egenintresse står före Stadens bästa. Dessutom är det svårt att samorganisera en så stor organisation som Göteborgs Stad med önskvärt gemensamma databaser och projektportaler. I BoStad2021 har alla handläggare möjlighet att sitta tillsammans, i en projektlokal på Fastighetskontoret där jag sitter just nu och skriver. Det innebär i praktiken att när Kretslopp och vatten behöver bolla en fråga med Stadsbyggnadskontoret sträcker man på halsen och ser över datorskärmen till planhandläggaren från Stadsbyggnadskontoret som sitter mittemot och frågar ”Du, de nya illustrationsbilderna, har du dom?” Förutom samverkan mellan individer satsar BoStad2021 också på parallella processer; markanvisning och planförfarande sker samtidigt och i samverkan med exploatörerna. På de möten jag varit med och av det jag sett verkar det fungera relativt bra. Många av planerna verkar bli färdiga i tid och den allmänna inställningen är lösningsorienterad. Jag har märkt att egenområdet flyter ut och Trafikkontoret kan få en god idé från Park och natur. Men i min begränsade erfarenhet (på en månad i projektet) verkar den största skillnaden bli den personliga relationen. Alla luncher tillsammans, alla samtal på kafferasterna och afterworken, den personliga kontakten gör att arbetet går snabbare, med mindre fejder och verkar dessutom bli roligare! Våra gruppledare på GR, som håller i traineeprogrammets utbildningar, pointerar det för jämman, att för att bli ett effektivt team krävs tid i gruppen tillsammans. Att för att samarbeta i grupp krävs att gruppen är tajt, att det är högt i tak för ifrågasättande och konfontration, samt att det finns tillit till gruppen i sig. Personlig utveckling är central för ett effektivt team, eftersom det är först när individerna i gruppen utvecklas som gruppen gör det. Förmågan att lösa konflikter är i ett sådant sammanhang mycket viktig och just det övade vi i traineegruppen på under förra utbildningsdagarna på GR, att se våra egna beteendemönster vid konflikter. När vi blir konfronterade med obehagligheter, som kritik på vårt beteende, skapar sinnet sina försvarsvägar, försvarsbeteenden. Det kan vara att vi intellektualisera det som sägs, skjuter det ifrån oss och säga att det inte är sant, plötsligt bli dränerade på energi eller tänka att det är bara "sån jag är" och därför går det inte att ändra på. Det finns en rad olika flyktbeteenden och skulle någon be dig rannsaka dig själv dyker både det ena och det andra upp. Så vad händer då när vi väl har blivit varse våra mindre produktiva beteenden?
Tack för mig och ha det fint! Vänligen,