Ett helt år i en tårta
När vi började traineeprogrammet fick vi skriva ett brev till oss själva i framtiden. Jag hoppades då att jag skulle få träffa många nya människor, lära mig mer om mig själv och få se hur andra stadsbyggande organisationer fungerade. Mina farhågor var att det skulle bli jobbigt att ta till sig all kunskap och att det ibland skulle kännas lite rörigt på breddningarna. En viktig orsak till att jag ändå vågade hoppa på programmet ändå var att jag hoppades få stort stöd av de andra traineerna och alla andra som är inblandade i programmet.
Nu har ett år gått och jag kan bara se tillbaka med glädje och tacksamhet. Det har varit en buffé av upplevelser där en del saker blev som jag trodde medan andra blev mycket bättre. Visst har det varit både bittert och jobbigt många gånger, men på ett sätt är det ändå det som har gett mig mest. Jag har fått träffa massor av nya människor och sett nya organisationer och nya sätt att tänka och bete sig. Nu först förstår jag hur brett begreppet samhällsbyggnad egentligen är. Jag har fått prova på allt från anläggning till hus, från kommunala till privata aktörer, från förvaltning till tidiga skeden och från projektledning till handgripligt arbete. Det har ibland varit rörigt men jag har fått en otrolig bredd av kunskaper och kunnat plocka russinen ur kakan på alla möjliga plan. Att lära mig mer om mig själv, hur jag reagerar, vad som driver mig och hur jag fungerar i grupp var både det bästa och det jobbigaste jag gjort på länge, men nu känner jag att det är en spännande resa som jag bara börjat mina första stapplande steg på.
Om jag skulle skriva ett nytt brev till mig själv om 14 månader till skulle jag hoppas på ett, kanske lite lugnare, men minst lika roligt år. Om ett år hoppas jag ha kunnat använda några av de kontakter jag fått och jag hoppas att vi traineer fortsätter att träffas och ha stöd av varandra. Jag hoppas att jag har fått vara med och bidra till att minska fördomar och öka samarbetet mellan olika parter. Jag hoppas också att vi för alltid behåller den fantastiska tanken vi gestaltade på vår sista utbildningsdag: Vi delades in i tre olika grupper som skulle bygga varsin tårta för att symbolisera traineeprogrammet. Det började pratas om olika färger för olika breddningsperioder och om ägg som kläcks och blir vackra drakar, när någon påpekade att syftet med programmet var mycket större än så. Det som gör Framtidens Samhällsbyggare så fantastiskt är ju att vi möts över gränserna och gör något som är större än de enskilda aktörerna var för sig. När tiden för tårtbaket var ute stod det alltså inte tre brokiga tårtor på bordet utan en enda stor tårta där var och en i gruppen hade bidragit efter sin kunskap. Tänk om alla samhällsbyggnadsprojekt hade lämnat en så god eftersmak!
PS. Något jag blivit riktigt bra på under det här året är att presentera mig själv: jag heter Louise Johansson och jobbar som projektledare inom drift och underhåll på Park- och naturförvaltningen. Gå in och anmäl er på vårt idéseminarium medan det finns platser kvar!
http://www.cmb-chalmers.se/aktiviteter/ideseminarium-2016/
Förvaltningarna har alla sina egenintressen och sitter vanligtvis och finnular på egen kammare. Det kan skapa osämja och missförstånd och argumentation då egenintresse står före Stadens bästa. Dessutom är det svårt att samorganisera en så stor organisation som Göteborgs Stad med önskvärt gemensamma databaser och projektportaler. I BoStad2021 har alla handläggare möjlighet att sitta tillsammans, i en projektlokal på Fastighetskontoret där jag sitter just nu och skriver. Det innebär i praktiken att när Kretslopp och vatten behöver bolla en fråga med Stadsbyggnadskontoret sträcker man på halsen och ser över datorskärmen till planhandläggaren från Stadsbyggnadskontoret som sitter mittemot och frågar ”Du, de nya illustrationsbilderna, har du dom?” Förutom samverkan mellan individer satsar BoStad2021 också på parallella processer; markanvisning och planförfarande sker samtidigt och i samverkan med exploatörerna. På de möten jag varit med och av det jag sett verkar det fungera relativt bra. Många av planerna verkar bli färdiga i tid och den allmänna inställningen är lösningsorienterad. Jag har märkt att egenområdet flyter ut och Trafikkontoret kan få en god idé från Park och natur. Men i min begränsade erfarenhet (på en månad i projektet) verkar den största skillnaden bli den personliga relationen. Alla luncher tillsammans, alla samtal på kafferasterna och afterworken, den personliga kontakten gör att arbetet går snabbare, med mindre fejder och verkar dessutom bli roligare! Våra gruppledare på GR, som håller i traineeprogrammets utbildningar, pointerar det för jämman, att för att bli ett effektivt team krävs tid i gruppen tillsammans. Att för att samarbeta i grupp krävs att gruppen är tajt, att det är högt i tak för ifrågasättande och konfontration, samt att det finns tillit till gruppen i sig. Personlig utveckling är central för ett effektivt team, eftersom det är först när individerna i gruppen utvecklas som gruppen gör det. Förmågan att lösa konflikter är i ett sådant sammanhang mycket viktig och just det övade vi i traineegruppen på under förra utbildningsdagarna på GR, att se våra egna beteendemönster vid konflikter. När vi blir konfronterade med obehagligheter, som kritik på vårt beteende, skapar sinnet sina försvarsvägar, försvarsbeteenden. Det kan vara att vi intellektualisera det som sägs, skjuter det ifrån oss och säga att det inte är sant, plötsligt bli dränerade på energi eller tänka att det är bara "sån jag är" och därför går det inte att ändra på. Det finns en rad olika flyktbeteenden och skulle någon be dig rannsaka dig själv dyker både det ena och det andra upp. Så vad händer då när vi väl har blivit varse våra mindre produktiva beteenden?
Tack för mig och ha det fint! Vänligen,