Fem veckor kvar

Slutet av min tid som trainee närmar sig medan det för andra precis börjat. Att slutet snart är här märks på många sätt och inte minst genom att vår presentation för vårt idéseminarium börjar ta form. Samtidigt har jag bara kommit halvvägs genom min breddning hos Älvstranden Utveckling.

På Älvstranden Utveckling har jag fått byta min vardag med projekterings- och byggmöten på Inhouse Tech mot tidiga skeden och detaljplanearbete för förverkligandet av Älvstaden.

Att följa detaljplanearbetet har fått mig reflektera kring utformning av detaljplaner. Man vill att detaljplanerna ska bära sig själva men hur ska det fungera när det exempelvis gäller ett avgränsat område där man vill få in bostäder för en levande stad men området samtidigt inte anses lämpligt eller inte har utrymme för förskolor. Det leder mig till nästa tanke - En blandad stad kräver i stor utsträckning kompromisser men hur ska vi alla komma överens och bli nöjda med slutresultatet? Dessutom behöver detaljplanerna inte bara vara utformade utefter dagens behov. Ingen kan med säkerhet veta när utbyggnad sker, för plötsligt dyker en lågkonjunktur upp eller något annat som påverkar utbyggnadstakten. Då krävs att detaljplanen motsvarar behoven i framtiden liksom idag. Annars blir det att man antingen bygger fel saker eller att det krävs tid för omtag.

Precis som att möjligheterna att bygga ut plötsligt kan förändras finns det andra osäkerhet i branschen i alla skeden och i alla projekt. Det är ju inte konstigt att prislappen för samhällsbyggnad stiger när det inte går att förutse processernas innehåll. Är det en sak jag fått med mig från traineetiden är det att branschen efterfrågar förutsägbarhet. Frågan är bara, hur skapar vi förutsägbarhet?

Avslutningsvis får jag erkänna att jag har haft en otroligt givande tid som trainee men ser nu fram emot att avsluta traineeprogrammet. Jag känner att det är dags att få kontinuitet i min vardag och känna känslan av att kunna bidra i min arbetsroll. Ångrar inte en sekund att jag vågade de mig ut på det här äventyret men nu är det dags för att arbeta på en arbetsplats, med uppgifter och i sammanhang där jag kan få prestera i projekt där alla blir vinnare.

Hoppas vi ses på vår avslutning, idéseminariet den 27 oktober!
Då får ni inte bara läsa mina reflektioner utan ta del av vad hela FS3 tänkt och gjort de senaste 14 månaderna.

(PS. Bilden ger en ledtråd till ett av elementen på vårt idéseminarium DS.)

Pia

Äntligen fredag!

Äntligen fredag!

Oavsett hur kul det är att jobba och oavsett hur inspirerade case-arbetet är, är det alltid lika härligt med helg!

 
Helgerna är viktiga för oss alla för att kunna ladda batterierna och göra oss sugna på att ta kommandot över den nya veckan som ligger framför oss. Vad ska vi lära oss nu? Vilka utmaningar- och vilka möjligheter kommer vi stå inför och vilka frågor kan vi ställa för att skapa reflektion?

 
Det är ingen liten uppgift som ligger till grund för traineeprogrammet och därmed även vårt case-arbete. I caset ska vi lyckas producera något som Framtiden kan använda sig av men det ska vara något nytänkande och samtidigt får det inte bli något luftslott. För tillfället befinner vi oss i stadiet att organisera oss för att kunna uppnå just detta. En organisationsstruktur börjar forma sig i vår stora grupp bestående av 18 väldigt olika själar och snart hoppas vi på att kunna vara både effektiva och innovativa samtidigt som vi vill försöka överbrygga de svårigheter som vi idag märker finns relaterade till att förstå varandras perspektiv och ingångar.

 
För att börja förstå de olika perspektiv, roller, utmaningar och drivkrafter som respektive aktör i samhällsbyggnadsbranschen har kommer vi att ge oss ut på breddnings perioder. En breddningsperiod är när vi traineer kommer befinna oss hos en annan aktörs och tar del av deras verksamhet under ca två månaders tid. Vår första breddningsperiod väntar runt hörnet och jag är inte ensam om att vara förväntansfull och nyfiken. Men det är inte enda känslan man har i kroppen. Det är ju nu efter ca 3 månader på sitt hemmaföretag man känner att man skapat sig en plats, en roll och ansvarsuppgifter som man inte riktigt vill lämna. Jag sitter redan med en lätt separationsångest över att lämna detta så trygga och roliga som senaste tiden varit min vardag. Även om jag inte trodde dem då stämmer mina känslor med vad våra processledare lyfte för oss redan vid första träffen, så fort ni har blivit bekväma kommer vi rycka upp er därifrån och kasta in er i något annat som är nytt och främmande.

 
För att knyta an till förra blogginlägget så har även jag också snöat in på vad är samhällsbyggnadsprocessens samhällsansvar? Främst har jag fastnat i vad är vårt sociala ansvar? Går gränsen vid fysisk utformning och exempelvis skapandet av mötesplatser eller går det längre och innefattar hela byggprocessen eller hela samhällsbyggnadsprocessen? Är det hur vi kan använda upphandlingar för att skapa delaktighet, skapa jobb och en känsla av att vara betydelsefull och sedd? Jag står inte med några svar ännu men ser fram emot att under mitt fortsatta arbetsliv utforska vad detta faktiskt i praktiken kan innebära.

 
Med denna tanke avslutar jag mitt livs första blogginlägg.

 
Å vem är jag då, jo jag är Pia Ållenberg, biträdande projektledare på Inhouse Tech.pia
Trevlig helg!

/Pia Ållenberg