Januarikontrasterna
Hej!
Nu har januari har nästan passerat och utanför mitt kontorsfönster löser underbar vintersol av de regntunga göteborgsmolnen. Tiden i början av ett nytt år är alltid en kontrasternas tid, där nyårslöften och terminsstart skapar en spännande förväntan på förändring. Skolsalar, arbetsplatser och träningslokaler fylls av människor fyllda av förväntan inför det nya året. För våran del som traineer inom Framtidens Samhällsbyggare innebar januari att vi tar ännu ett steg i vår spännande och intensiva resa mellan arbetsplatser, mellan breddning och hemmaperiod. Den första breddningsperioden är slut och sedan i måndags är vi tillbaka på våra ordinarie arbetsplatser. För min del innebar det att jag lämnade fantastiska kollegor på samhällsbyggnadskontoret på Partille kommun och återvände till vanliga, fantastiska, kollegor på White Arkitekters kontor i Göteborg. Det är verkligen lustigt hur fort det kan gå att vänja sig vid en ny arbetsplats, och hur svårt det kan vara att lämna den. Det är något vi som traineer får erfara gång på gång. Men å andra sidan, att lära sig vara ny på jobbet är inte så dåligt det heller.
Att gå från att arbeta som konsult till att arbeta som tjänsteperson i en kommun är en stor omställning. Samhällsbyggandet är komplext och det kräver en enorm kunskapsresurs för att fungera, och de samlade konsultkunskapen är en viktig pusselbit i den processen. Möjligheten att lyfta in den expertkunskap i projekten när den behövs är ovärderlig; oavsett om det rör att utreda hur tillgänglig en plats är eller hur eldragningarna egentligen ska se ut. Samtidigt är konsultrollen ofta begränsad till det enskilda projektet och de direktiv som följer med uppdraget. Att se mål och konsekvenser utanför det egna uppdraget är något en sällan ställs inför som konsult. Men i samhällsbyggandet komplexitet så är överblicken och den långsiktiga planeringen ovärderlig.
I arbetet på samhällsbyggnadskontoret så blev det tydligt vilket otroligt ansvar som ligger på de tjänstepersoner och de lokalpolitiker som formar våra samhällen. När tidsperspektivet hos en arkitekt ofta kan vara uppemot fem år för ett projekt, så pratar vi sällan mindre än trettio inom samhällsplaneringen. Dragkampen mellan politiska idéer och mål, den långsiktiga planeringen, hållbarhetsmål och visioner, medborgarnas behov och vilja, lagar och regler och tekniska möjligheter kan bara liknas vid ett stadigt jonglerande, där ingen boll får riskeras att gå förlorad. När konsulterna kan sitta och ha idéer kring hur samhällsbyggandet bör se ut, så har det offentliga ansvar för att se till att alla krav och idéer möts och enas i en riktning. Det är ett utmanande arbete och en livsviktig bärande samhällsfunktion, samtidigt en som är svår att greppa. Som konsult är det lätt att fastna i den reglerande funktionen hos våra kommuner, myndigheter och länsstyrelser; att bara se det vi inte får göra. Efter att fått möjligheten att snudda vid det arbete som utförs i våra offentliga planeringsinstanser så har jag en helt ny bild av det. Det är som att måla en vägg; det går inte att måla över en dålig grund och tro att det inte ska synas. Rättvis och väl utförd planering är grunden till vårt samhällsbyggande, och vår offentliga sektor står vid rodret och tar ansvar för allas vår gemensamma framtid. Den insikten och den respekten tar i alla fall jag med mig in i det nya året.
Förvaltningarna har alla sina egenintressen och sitter vanligtvis och finnular på egen kammare. Det kan skapa osämja och missförstånd och argumentation då egenintresse står före Stadens bästa. Dessutom är det svårt att samorganisera en så stor organisation som Göteborgs Stad med önskvärt gemensamma databaser och projektportaler. I BoStad2021 har alla handläggare möjlighet att sitta tillsammans, i en projektlokal på Fastighetskontoret där jag sitter just nu och skriver. Det innebär i praktiken att när Kretslopp och vatten behöver bolla en fråga med Stadsbyggnadskontoret sträcker man på halsen och ser över datorskärmen till planhandläggaren från Stadsbyggnadskontoret som sitter mittemot och frågar ”Du, de nya illustrationsbilderna, har du dom?” Förutom samverkan mellan individer satsar BoStad2021 också på parallella processer; markanvisning och planförfarande sker samtidigt och i samverkan med exploatörerna. På de möten jag varit med och av det jag sett verkar det fungera relativt bra. Många av planerna verkar bli färdiga i tid och den allmänna inställningen är lösningsorienterad. Jag har märkt att egenområdet flyter ut och Trafikkontoret kan få en god idé från Park och natur. Men i min begränsade erfarenhet (på en månad i projektet) verkar den största skillnaden bli den personliga relationen. Alla luncher tillsammans, alla samtal på kafferasterna och afterworken, den personliga kontakten gör att arbetet går snabbare, med mindre fejder och verkar dessutom bli roligare! Våra gruppledare på GR, som håller i traineeprogrammets utbildningar, pointerar det för jämman, att för att bli ett effektivt team krävs tid i gruppen tillsammans. Att för att samarbeta i grupp krävs att gruppen är tajt, att det är högt i tak för ifrågasättande och konfontration, samt att det finns tillit till gruppen i sig. Personlig utveckling är central för ett effektivt team, eftersom det är först när individerna i gruppen utvecklas som gruppen gör det. Förmågan att lösa konflikter är i ett sådant sammanhang mycket viktig och just det övade vi i traineegruppen på under förra utbildningsdagarna på GR, att se våra egna beteendemönster vid konflikter. När vi blir konfronterade med obehagligheter, som kritik på vårt beteende, skapar sinnet sina försvarsvägar, försvarsbeteenden. Det kan vara att vi intellektualisera det som sägs, skjuter det ifrån oss och säga att det inte är sant, plötsligt bli dränerade på energi eller tänka att det är bara "sån jag är" och därför går det inte att ändra på. Det finns en rad olika flyktbeteenden och skulle någon be dig rannsaka dig själv dyker både det ena och det andra upp. Så vad händer då när vi väl har blivit varse våra mindre produktiva beteenden?
Tack för mig och ha det fint! Vänligen,