Nu tar kungälvarna över!

Nu är det dags för oss kungälvare att ta stafettpinnen för bloggen, spännande!

Saba Shahriari heter jag och är en av tre traineer som är anställda i Kungälvs kommun. Uppvuxen i skånska Lund med cykelavstånd till universitetet var det ganska givet att jag ville läsa vidare. Städer har alltid fascinerat mig, och det var när jag blev introducerad till stadsplanerarprogrammet på Malmö högskola som jag visste att jag ville bli samhällsplanerare. Efter att ha läst min kandidat i Malmö sökte jag mig tillbaka till Lund för att läsa en master i kulturgeografi på internationell nivå.

Det  krävs det något alldeles extra för en inbiten skåning att flytta till västkusten. Dock gjorde enhetscheferna på Samhällsbyggnad i Kungälv valet mycket lätt när de introducerade sig själva, deras verksamhet och Kungälvs kommun vid första träffen. Kungälv ligger mitt i smeten i en ständigt expanderande region, och kommunen växer så det knakar. Det är roligt att många söker sig till Kungälv för att bygga, men det kräver också ett stort ansvar från kommunens sida att erbjuda kvalitet och en god stadsutveckling. Detta bemöter man med nytänk och arbete över gränserna - enheterna arbetar i nära dialog med varandra i ett öppet landskap, vilket skapar förutsättningarna för ett gott samarbete. När jag såg att Kungälv har många av de kvaliteterna jag söker i en arbetsplats tog det inte lång tid innan flyttlasset letade sig 29 mil nordväst.

Något enhetscheferna inte nämnde (men som vi fick veta ganska snart efter att vi började) var vilka fina handledare vi hade fått tilldelade. Här ovan ser ni en dagsfärsk bild på oss i samlad trupp (minus mig själv, någon måste ju ta bilden), mätta och belåtna efter en lunch på Club Evergreen. På mötet pratade vi mycket om hur vi uppfattat vår första tid i Kungälv, kommande arbetsuppgifter och hur vi känner inför vår första breddningsperiod. Givande lunch med många intressanta diskussioner!

Digitalisering, Ansvar och Tankeställare.

Digitalisering, Ansvar och Tankeställare.

Då har tiden fallit på mig att tillhandahålla tankefodret för denna två-veckorsperiod. Ja heter Mikael och är anställd på Peab Infrastruktur. Jag har en utbildning som många andra i denna trupp från Chalmers. Men som de som var på CMBs Ledarskapsdag i år fått höra, så är det inte lika intressant att veta vart någon har varit utan att få reda på: ”vart är du på väg?”

Bild från Ledarskapsdagen (24/4 - 2+2017)

Jag är på väg mot en byggarbetsplats i en samhällsbyggnadssektor som står mitt i en av sina mest utmanande tider. Inte för att det finns för lite jobb, utan för att det finns för mycket. Bara att lyckas tillgodose det enorma behov av byggnader, bostäder och infrastruktur är en enorm utmaning. Men att göra detta samtidigt som byggprocesstakten ökar, och samtidigt som projekten skall försörjas med kompetenta medarbetare. Det är som att trolla fram en Tulipanros med knäna. Nu kanske du trodde att jag hade en lösning på detta. Men det har jag inte. Dock ser jag fram emot att vara en del av lösningen. Att utmana och utmanas av den process- och teknik- utveckling som kommer att omvälva denna bransch. Jag menar; vart är alla robotar som utlovats?! Men för att komma dit jag är på väg, och för att kunna vara en del av lösningen krävs ett stort arbete. Inte bara från mig utan från väldigt många. Det hjälper inte att jag kommer dit jag tror jag är på väg om jag inte har med mig många andra. Som nämnts i tidigare blogginlägg så krävs det 100% ansvar från alla parter för att en sådan kommunikation skall kunna ske. Men inte nog med det. Det krävs att man har det i åtanke 100% av tiden. Hela tiden, och då menar jag hela tiden, jobba på att förminska avstånden mellan de olika aktörerna i samhällsbyggnadsbranschen och öka förståelsen för problematiken och värderingarna hos de olika aktörerna. Så fort man slutar tänka, så fort man slutar ta ansvar. Då slutar även andra att göra det och vi får ett system där alla är motparter och ingen samverkar för att i slutändan få en produkt dom är så bra som möjligt för samhället. Det tror jag på! Genom Framtidens Samhällsbyggare är vi traineer en liten del av denna utveckling. På Kretslopp och Vatten, där jag var i vintras, och på Riksbyggen, där jag är nu, lär jag mig om värderingarna, problem och externa påtryckningar som finns i dessa delar av branschen. Samtidigt får man se i vilka gränssnitt som våra arbeten överlappar och där det kommer krävas extra fokus och ansvar framöver.

Bild från första spadtaget vid Munkebäck (2/5 - 2017)

  Med detta vill jag lämna över bloggen till nästkommande trainee: Cecilia. Men jag vill även passa på att skicka med några tankeställare till er som läser. Detta är saker som vi brottas med i traineegruppen just nu. 1: Varför vågar vi inte misslyckas i Samhällsbyggnadsbranschen? Kommer detta med en hög risk-ovilja bland aktörerna? 2: Vad händer om man istället för att fråga vad det kostar, frågar: Vad kostar det att inte göra detta?   Framåt!  


Vid tangentbordet:

     

Mikael Johansson
Anläggningsingenjör, Peab Anläggning AB