Grupputveckling

Hej i värmen!

Något som återkommer under traineeåret är IMGD-modellen som handlar om en grupps utveckling över tid. IMGD står för Integrated Model of Group Development och är en modell framtagen från många års forskning som menar att en grupp går igenom fyra faser över tid:

1 Tillhörighet och trygghet

2 Opposition och konflikt

3 Tillit och struktur

4 Arbete och produktivitet

I de tidigare faserna finns fokus på relationer och känslor och i de senare faserna ligger fokus på arbete och uppgifter. Förhoppningen är att nå den fjärde fasen där gruppen anses vara ett högpresterande team.

Under traineeårets gång studeras och utbildas vi ju som bekant av två processledare från GR. Gruppen hade nyligen samtal med processledarna kring vilken fas som gruppen befinner sig i. Jag tolkade det som att några personer troligen befinner sig i fas 2, och några fortfarande i fas 1. Kanske är någon redan inne i fas 3. Det kan märkas att vi är i olika stadier och förhoppningen är nu att vi ska utvecklas framåt. Vi har jobbat tillsammans i snart 9 månader nu och förhoppningen är ju givetvis att gruppen ju ska nå fas 4, vem vill inte vara ett högpresterande team! Men för det krävs att vi går igenom exempelvis fas 2 med opposition och konflikt. Jag upplever det som att vi kämpar med detta för tillfället, och att vi troligtvis är på väg över denna puckel. För några är det naturligt med konflikt och meningsskiljaktigheter och för andra är det jobbigt.

För att lyckas komma framåt i utvecklingen får gruppen hjälp av processledarna med övningar som är lämpliga för där vi befinner oss för stunden. Det är en otrolig chans för utveckling. Tänk dig att du har personer kunniga i ämnet som sitter och studerar ditt och din grupps beteende under ibland en hel dag, och sedan ger feedback och skräddarsyr övningar för att ni ska komma framåt i er grupputveckling. Kontinuerligt, under ett års tid. Jag nyper mig själv i armen ibland för att förstå att jag fick chansen till detta.

Nu är det snart semestertider, och jag vill avsluta detta inlägget, och den gångna tiden, med att tacka alla er som gör detta möjligt!

Emma Olsson
Stadsbyggnadskontoret
FS5

Digitalisering, Ansvar och Tankeställare.

Digitalisering, Ansvar och Tankeställare.

Då har tiden fallit på mig att tillhandahålla tankefodret för denna två-veckorsperiod. Ja heter Mikael och är anställd på Peab Infrastruktur. Jag har en utbildning som många andra i denna trupp från Chalmers. Men som de som var på CMBs Ledarskapsdag i år fått höra, så är det inte lika intressant att veta vart någon har varit utan att få reda på: ”vart är du på väg?”

Bild från Ledarskapsdagen (24/4 - 2+2017)

Jag är på väg mot en byggarbetsplats i en samhällsbyggnadssektor som står mitt i en av sina mest utmanande tider. Inte för att det finns för lite jobb, utan för att det finns för mycket. Bara att lyckas tillgodose det enorma behov av byggnader, bostäder och infrastruktur är en enorm utmaning. Men att göra detta samtidigt som byggprocesstakten ökar, och samtidigt som projekten skall försörjas med kompetenta medarbetare. Det är som att trolla fram en Tulipanros med knäna. Nu kanske du trodde att jag hade en lösning på detta. Men det har jag inte. Dock ser jag fram emot att vara en del av lösningen. Att utmana och utmanas av den process- och teknik- utveckling som kommer att omvälva denna bransch. Jag menar; vart är alla robotar som utlovats?! Men för att komma dit jag är på väg, och för att kunna vara en del av lösningen krävs ett stort arbete. Inte bara från mig utan från väldigt många. Det hjälper inte att jag kommer dit jag tror jag är på väg om jag inte har med mig många andra. Som nämnts i tidigare blogginlägg så krävs det 100% ansvar från alla parter för att en sådan kommunikation skall kunna ske. Men inte nog med det. Det krävs att man har det i åtanke 100% av tiden. Hela tiden, och då menar jag hela tiden, jobba på att förminska avstånden mellan de olika aktörerna i samhällsbyggnadsbranschen och öka förståelsen för problematiken och värderingarna hos de olika aktörerna. Så fort man slutar tänka, så fort man slutar ta ansvar. Då slutar även andra att göra det och vi får ett system där alla är motparter och ingen samverkar för att i slutändan få en produkt dom är så bra som möjligt för samhället. Det tror jag på! Genom Framtidens Samhällsbyggare är vi traineer en liten del av denna utveckling. På Kretslopp och Vatten, där jag var i vintras, och på Riksbyggen, där jag är nu, lär jag mig om värderingarna, problem och externa påtryckningar som finns i dessa delar av branschen. Samtidigt får man se i vilka gränssnitt som våra arbeten överlappar och där det kommer krävas extra fokus och ansvar framöver.

Bild från första spadtaget vid Munkebäck (2/5 - 2017)

  Med detta vill jag lämna över bloggen till nästkommande trainee: Cecilia. Men jag vill även passa på att skicka med några tankeställare till er som läser. Detta är saker som vi brottas med i traineegruppen just nu. 1: Varför vågar vi inte misslyckas i Samhällsbyggnadsbranschen? Kommer detta med en hög risk-ovilja bland aktörerna? 2: Vad händer om man istället för att fråga vad det kostar, frågar: Vad kostar det att inte göra detta?   Framåt!  


Vid tangentbordet:

     

Mikael Johansson
Anläggningsingenjör, Peab Anläggning AB