Att dela med sig

När nu maj närmar sig sitt slut har jag, skåningen Felicia Klasson, varit en del av traineegruppen Framtidens samhällsbyggare (och invånare i Göteborg) i snart 9 månader. Tiden har gått så himla fort och jag trivs verkligen i gruppen och på den här platsen på jorden! Jag tänkte därför i detta inlägg dela med mig av hur en halvdag med oss traineer kan se ut.

Det är eftermiddag i Kungälv en dag i maj, och vi träffas på Fars Hatt för en utbildningsdag. Jag, Amanda, Tania och Johanna sitter tillsammans, men ändå lite isär, och skriver på ett varsitt papper samtidigt som vi kikar ut över älven och de vackra små hus som ligger på andra sidan. Solen skiner i ansiktet när jag sitter där i en vacker omgivning med härliga människor. Men ändå har jag en liten knut i magen. Vi har precis blivit introducerade till en av dagens övningar av våra processledare Malin och Ann-Katrine– vi ska berätta för varandra om vilken roll vi ser oss själva ha i gruppens gemensamma casearbete, och samtidigt ge feedback till våra kollegor i traineegruppen om vilka roller vi ser att de har tagit.

Feedbackövningar är något som har följt med oss sedan tidigt i traineeprogrammet, och vi har på olika sätt använt oss av det beroende på vilken del i vår grupps utveckling vi är. Idag ska vi prata om vår egen och varandras starkaste sidor vad gäller den uppgiftsrelaterade, sammanhållande och hindrande rollen.

Under 9 månader har jag bland annat hunnit vara på:

  • Fyra olika arbetsplatser med nya kollegor och arbetsuppgifter varje gång
  • Frukostföreläsningar och lunchföreläsningar
  • Utbildningsdagar
  • Mentorträffar
  • Arbetsmöten med traineegruppen där vi också har genomfört intervjuer, bjudit in gästföreläsare och hållit i workshops

Detta innebär att jag har fått tillgång till en enorm informationsmängd, erfarenheter och åsikter från andra i branschen. Tankarna varierar, men jag har fortfarande inte stött på någon som inte ser feedback som en tillgång. I traineegruppen blev det tidigt tydligt att alla vill ha feedback, och därmed också vara med och ge feedback. Ändå gör man det inte alltid, av olika anledningar. Det kan kännas svårt eller ovant, och man kan få en liten knut i magen.

Oavsett känslor så är det nu dags. Tiden för reflektion är slut och vi samlas i ett intimt rum med inredning från en äldre tid för att börja övningen. Vi sätter oss tillrätta i en ring, och den första personen intar ”heta stolen” för att prata och bli pratad till. Tiden rusar och snabbare än man hunnit tänka har vi gått varvet runt. Övningen är slut, energin också. Men oj vad givande! Och vi sitter alla kvar i rummet, oskadda, och åtminstone jag är väldigt tacksam för att jag har fått en möjlighet att vara med i detta unika sammanhang som traineeprogrammet faktiskt är. Eftersom att jag inte är riktigt redo att runda av ännu så åker jag till Göteborg och slår mig ner i Kungsparkens kvällssol. Med mig sitter en kollega från traineegruppen vars hemföretag är White, som jag inte känt utan traineeprogrammet, för att reflektera över allt vi har fått med oss från dagen.

Att få tillgång till en testarena (som traineeprogrammet kan ses som) med stöd från processledare och varandra har i både denna och andra frågor för mig varit väldigt värdefullt. Möjligheterna att lära sig av sina egna och andras med- och motgångar är många! 16 individer med olika bakgrund, drivkrafter och beteenden kombinerat på olika sätt blir en riktigt spännande blandning. Och vi får tillsammans en djupare förståelse inför varför det är så.

Att ta mod till sig, och på ett omtänksamt sätt dela med sig av sig själv för att bli en effektiv del av ett team, är en av de lärdomar jag har med mig från mitt traineeteam från den dagen. Och jag hoppas att du som läser detta, efter att följt med mig på min tillbakablick från Kungälv en dag i maj, känner att du har fått en inblick i vad vi i Framtidens Samhällsbyggare gör tillsammans.

Allt gott!

//Felicia Klasson

 

Skilda världar

Skilda världar

Vanligtvis hör jag hemma på Göteborgs stads fastighetskontor där jag arbetar med planering och utveckling på strategiska avdelningen. Men sedan drygt en månad tillbaka befinner jag mig på Peab anläggning på bygget av en vätgasanläggning på Preems raffinaderi i Torslanda, eller raffet som det också kallas. Fastighetskontorets charmiga sekelskiftesbyggnad är utbytt mot byggbodar och min vanliga klädsel i kjol har fått byttas ut mot flamskyddssäkra varselkläder. Normala kontorstider med otaliga möten har förbytts till fyradagars-vecka med långa arbetsdagar och ett evigt springande mellan kontor och byggarbetsplats. Och leran! Den blöta leran som kletar sig fast på kläderna och som inte går att få bort förens den torkat. Då spricker de steltorkade klädesplaggen och ett fint damm sprider sig i rummet och lägger sig som ett grått täcke över allt i dess närhet.

Jag är utbildad arkitekt vid Lunds tekniska högskola och är tränad för att arbeta i tidiga skeden av byggprocess. Många av de projekt som jag är en del av på fastighetskontoret kommer inte generera någon byggnation förrän om ca 10 år och inte sällan är projekten något abstrakta. Det är en stor skillnad mot det projekt jag nu befinner mig på, där vi bygger här och nu. Det är en kick att se projektet rent fysiskt växa fram ur leran. Det konkreta i att det som diskuterats ena dagen byggs nästa dag. Och till skillnad från fastighetskontoret där det vanligtvis finns flera olika ärenden på ens bord, så finns här bara ett, vilket gör att man fokusera totalt på en sak. Det är som om allt annat förvinner, det skapas en egen värld.

Jag har börjat se ett mönster här på raffet, dramaturgin i de dagliga skeendena. Likheterna med de såpoperor som förr var så vanligt förekommande, är slående. Med den stora skillnaden att intrigerna inte kretsar kring kärlek, onda tvilling eller minnesförluster, utan kring vatten, lera, betong och nya ritningar. Varje dag dyker nya ”plot twists” upp. Inte sällan uppstår en ”cliffhanger” där jag på kvällen funderade över; Hur ska det gå nästa dag? Som tur är mina kollegor på raffet väl rustade att möta de hinder som ställs i deras väg och de låter inte dem bli mycket mer än farthinder. Det är just denna uthållighet  och handlingskraft som har imponerat mest på mig under min tid på raffet.

Skillnaderna mellan de två arbetsplatserna är många, men så också likheterna. Samma driv och entusiasm för projekten som jag sett dagligen på fastighetskontoret, finns närvarande här på raffet. Tålamodet att förklara och inkludera den som är ny. Och kanske den starkaste likheten, strävan efter att göra ett bra jobb.

När jag kommer tillbaka till fastighetskontoret i slutet av januari så har jag inte enbart med mig minnen från två roliga månader från en annan verklighet, jag har också med mig en ny pusselbit till min förståelse för hur byggbranschen fungerar. Förhoppningsvis gör denna erfarenhet mig bättre i min yrkesroll.

Emma Larsson
Göteborgs stad fastighetskontoret, strategiska avdelningen – planering och utveckling // Peab anläggning